För fyra år sedan fotograferade jag mitt första bröllop åt min kusin Lina och hennes man Mattias, på Färna Herrgård. Jag hade nyligen kommit hem från en jorden runt resa på tio månader, och även om jag inte egentligen hade bestämt mig vad jag ville göra nu, så var jag säker att jag i längden inte skulle vilja stanna på det jobb jag hade. Jag hade dock ingen seriös tanke på att bli fotograf. Mer att jag ville ha det som en rolig hobby.
Dagen efter bröllopet så gick jag runt i området runt Färna, tog lite bilder på miljön och detaljer. Jag lyssnade på ”The Tallest Man on Earth” i lurarna och där i det höga gräset, med musik i öronen, dagen efter när man är så där seg man blir efter ett bröllop, så hände något.
Tänk om man kunde ha ett arbete där man inte är instängd under dagarna på ett kontor utan där man kunde få se vackra platser, gå omkring i högt gräs och känna vinden mot huden. Uppleva nya saker som inspirerar och förändrar.
Jag kände där och då, att som fotograf skulle jag kunna leva det livet.
När jag kom hem så mailade jag till Claire, som var hemma hos familjen på Irland, och berättade vad jag tänkte. Som svar tillbaka så fick jag hennes fulla stöd att satsa. Om det så skulle ta mig tio år att bygga upp något som kunde ge mig den där känslan jag hade i det höga gräset, med vinden mot kinden på en så vacker plats så var det värt att testa.
Minnet från det där första bröllopet där allting startade kom tillbaka till mig i tisdags då jag fotograferade Festival String Lucerne’s konsert på konserthuset KKL i Lucerne i Schweiz. Det är inte lätt att driva eget företag, men ibland finner jag mig i väldigt oväntade situationer utan förvarning.
